Jag & Saga har varit på matlagningskurs där vi lärt oss göra bra babymat. Arrangören var Finlands svenska Marthaförbund som är Finlands största svenskspråkiga kvinnoorganisation. Tillsammans med 10 andra småbarnsmammor har jag skalat rotfrukter, kokat och mixat ihop en massa olika puréer med milda smaker. Eftersom ”Marthorna” för mig mest associerade till en historisk kvinnorörelse som jag har läst om kopplat till världskrigen försökte jag luska ut lite mer på plats hos kursdragaren. Hon förklarade mest att föreningen lär ut ”hemkunskap” till kvinnor för att man bra ska kunna ta hand om sin familj. När vi sen promenerade hem med vagnen full av burkar med morotspuré, kokad gös och avokadomos funderade jag lite på det här med ”kvinnofrågor”, feminism och skillnader som jag upplevt mellan Finland och Sverige i dessa frågor. 

Martharoerelsen

Marthaförbundet bildades 1899 under namnet ”Bildning i hemmen”.

Marthaorganisationens historia sägs följa ”den finländska kvinnans historia”. Föreningen startades 1899 med avsikten att sprida folkbildning till alla kvinnor i Finland. Man utgick från kvinnans roll som uppfostrare av kommande generationer av ”ansvarsmedvetna och dugande medborgare”. Under världskrigen förändrades den finländska kvinnans ställning i arbetslivet på liknande sätt som i Sverige eftersom kvinnorna då behövdes ute på arbetsmarknaden. Jag läser att Marthorna under årens lopp har agerat banbrytare och pionjärer för jämställdhetsfrågor såsom barndagvård, pensionsförmåner och kvinnans ställning i samhället. 2007 fördes livliga debatter inom förbundet kring begreppet feminism och på deras hemsida står numera att: ”Marthor har jobbat i över hundra år för att förbättra kvinnans ställning genom att erbjuda kunskap, nätverk och valmöjlighet. Det här kallar vi för marthafeminism. Ordet feminism innebär för oss rätten till kunskap, rätten att göra egna val och att ha rätt till sin egen kropp.”

Hallituspohjaa koskeva tiedotustilaisuus.

Ledarna för Finlands nya regering där inget av partierna är feministiskt.

I valet som var här i Finland för en månad sen pratades det ingenting om feminism eller jämställdhetsfrågor i den offentliga debatten till skillnad mot i den svenska valrörelsen där nästan alla partier till slut försökte utge sig för att föra feministisk politik. Den finska regeringen som nu har bildats mellan Sannfinländarna, Centerpartiet och Samlingspartiet kommer troligtvis inte driva en enda jämställdhetsfråga och statsministern själv har uttryckt att han är abortmotståndare. Alla de etablerade partiernas ordförande är män med undantag för Kristdemokraternas ledare som aktivt jobbar emot feministiska frågor. Under min tid här i Finland har jag upplevt att ”feminism” är ett uttryck som klingar ganska så negativt. Det är absolut inte en självklarhet att kalla sig feminist (inte ens som kvinna) eftersom det uppfattas som något alltför ”radikalt”. Så kan det förstås också vara i Sverige och det beror ju mycket på i vilka kretsar man umgås men om man ser till medieframställningen och politikers uttryck kan man nog säga att feminismen har blivit mycket mer ”rumsren” i Sverige än i Finland. Tiina Rosenberg (professor & genusvetare) har också konstaterat att feminismen är mycket mer synlig i Sverige. Hon säger i en intervju att ”Utrymme ges aldrig, det måste tas. Det har feministerna i Sverige gjort”.

En ganska så vedertagen grunddefinition av vad feminism betyder är att ”Det finns en strukturell ojämställdhet och maktobalans mellan kvinnor och män, och feminismen vill förändra det asymmetriska förhållandet.” Vad som sedan är orsaken till maktobalansen, hur den tar sig uttryck och vad som ska göras åt den kan skilja sig stort feminister emellan. Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ i Sverige, brukar säga att feminism inte är en åsiktsfråga, utan en kunskapsfråga. Har man tagit till sig kunskapen om att feminismen behandlar frågan om kön och makt – alltså att det är en strukturell fråga – och vill arbeta med att förändra samhället mot målet jämställdhet, då är man feminist”.

saga

Nu när jag själv har barn känns det ännu mer angeläget att jobba för feministiska samhällsfrågor så att de kan få fortsätta klättra uppåt utan att diskrimineras!

Jag tycker att det är självklart att kalla mig för feminist. Vad tycker du?

Vill du läsa mer om Marthaförbundet eller spana in deras evenemang runtom i Finland, som t.ex. feministiskt självförsvar, är adressen www.marthaförbundet.fi/sv/